Vägen ut ur Kalla kriget 2.0 är lång och snårig – förr eller senare måste vi börja lita på varandra

01.12.2017 kl. 10:29
Vi tänker olika, analyserar olika och agerar olika. Mycket mer än så är experter från Ryssland respektive EU och USA inte överens om. De iskalla öst-väst-relationerna är djupt rotade i rädslor och besvikelser, och i skrivande stund är det en seger i sig att vi överhuvudtaget kan upprätthålla en mer eller mindre fredlig dialog med varandra. Så upplevde jag stämningen under den tyska tankesmedjan DGAP:s konferensserie om säkerhetsrisker i en multipolär värld.

Experter från Ryssland, Tyskland och USA i paneldiskussion under rubriken ”Russia and the West: A Security Dilemma in a Multipolar World”. Bild: Samuel Salenius, Copyright: DGAP

 

Exakt var det gick snett finns det olika åsikter om. De allra flesta i EU och USA skriver under att Rysslands annektering av Krim-halvön 2014 var och förblir oförlåtlig, och att en dylik partner är omöjlig att hantera i den internationella gemenskapen. Samtidigt anser Ryssland att man skyddade sitt folk på sitt gamla territorium och att västvärlden också bär skuld då man ignorerade Ryssland efter Sovjetunionens fall. Att det är svårt att förhandla när utgångsläget är oförlåtligt och sargat råder det inget tvivel om.

Men förr eller senare måste vi gå vidare.

 

Bättre relationer kräver ömsesidig respekt      

Det är lätt att underskatta hur olika kulturerna i väst och Ryssland är. Värderingarna är olika, traditionerna är olika och erfarenheterna av omvärlden är olika. Också på högsta möjliga statliga nivå är tillvägagångssätten olika: Ryssland sprider inflytande genom dominans, medan Europa gör det genom attraktion. Det som innebär styrka i öst kan tolkas som en svaghet i väst och vice versa. Man kan inte betona skillnaderna för mycket – öst och väst talar så olika språk att den klassiska trasiga telefonen blir tydlig i jämförelse. Att det skulle vara brist på potentiella gemensamma intressen betyder det här ändå inte.

Som så ofta är handeln i bästa fall en faktor som drar parter åt samma håll. EU utgör en väldigt viktig exportmarknad för Ryssland, som förfogar över ofattbart stora naturresurser. Trots att Ryssland också har exportdörrarna vidöppna mot Kina, är priset man får för sina råvaror i Europa högre. Många experter säger att Rysslands största ekonomiska utmaning är att landet är så beroende av råvaruexporten. Det hämmar kreativiteten och teknologiutvecklingen, något som Europa i mångt och mycket livnär sig på. Att det finns plats för resurs- och kunskapsutbyte är ingen större hemlighet.  

 

Ryssland ser sig som en av de stora – och vill bli behandlat så

I världsordningen vill Ryssland inte längre ses som en B-klassens stormakt och landet har inte heller varit något stort fan av USA i rollen som ensam världspolis. Inte nödvändigtvis för att Ryssland självt ser sig som världens ledare, men för att landet verkar föredra en multipolär världsordning. En dylik världsordning håller sakta men säkert på att utformas och Ryssland vill tas på allvar i den maktfördelningen. Men sättet Ryssland hävdar sig på – genom dominanta drag – är som ett rött skynke för EU, som inte kan tolerera dylika upptakter överhuvudtaget. Ryska experter menar att deras dialog med till exempel Kina är varmare, för att de inte möter samma övermod som de upplever i dialog med EU och USA. Här uppstår en kärnfråga med andra ord: Hur kunde EU vägleda Ryssland på ett sätt som Ryssland känner sig respekterat och förstått på? Finns det ett sådant? Jag vågar påstå att det finns, annars kunde man lika gärna ge upp direkt.  

För tillfället verkar krisen i Ukraina fullständigt oöverkomlig för att Ryssland brutit mot en av de heligaste av internationella regler och attackerat ett lands suveränitet. EU och USA kände sig tvungna att ta avstånd från det här och sanktionerna man gick in för kommer att finnas kvar ett bra tag. Vägen till krisen och dagsläget är ett viktigt kapitel i sig, men om man redan nu vill blicka framåt finns det bara en attityd att välja. En konstruktiv attityd innebär att man gör sitt allt för att förstå den andra partens historia och handlingar, och att man gör det med respekt. En oerhörd mängd diplomati och otaliga konferenser ligger på den långa och snåriga vägen mot bättre relationer med Ryssland. Kanske, om allt går bättre än bra, kommer man långsamt kunna börja lita på varandra. Det måste åtminstone vara det långsiktiga målet.     

 

Författaren arbetar som Liberal praktikant vid tankesmedjan DGAP i Berlin.

Samuel Salenius