Trump händer.

25.02.2016 kl. 13:30
Donald Trump kommer att vinna tillräckligt med delegater för att säkra sin plats som republikanernas presidentkandidat. Nej-sägarna blir allt färre, och det är nu alldeles uppenbart att hans stöd i opinionsmätningarna också resulterar i röster i primärvalen. Det finns idag inga som helst tecken som tyder på att Trump inte skulle klara av det.

Delstaterna där man med metodiskt arbete och smutsiga kampanjer har kunnat slå ner den som leder (Iowa, South Carolina) är nu bakom oss. Från nu tar kampanjen sådan fart att allt går på räls och det finns inte mycket tid att fokusera på en enskild delstat utan valen avlöser varandra i rask takt. Efter att Trump utklassade sina konkurrenter och tog sin största seger hittills i nomineringsmötet (caucus) i Nevada har han, om möjligt, ännu mera flyt inför den s.k. supertisdagen (Super Tuesday) den första mars. Det är inte alls omöjligt att han vinner (nästan) varenda delstat då. Av de övriga kandidaterna återstår nu senatorerna Ted Cruz och Marco Rubio, kirurgen Ben Carson och guvernör John Kasich. Varför fortsätter de när det ser hopplöst ut? Det finns flera orsaker;
- Donald Trump är fortfarande synnerligen impopulär, och anses av många vara en garanti för att demokraterna vinner i november, - de övriga kandidaterna har ännu pengar kvar och man hoppas på mirakel (som att Trump gör bort sig så ordentligt att han plötsligt är borta),
- både Cruz och Rubio är födda på 1970-talet och har flera kampanjer kvar i sig, om man blir tvåa nu är man bra positionerad för kommande val.
- Det har redan länge spekulerats om att det hela slutar i en strid på republikanernas partikonvent i Cleveland, Ohio den 18-21 juli 2016, om Trump har total dominans bland delegaterna är det nästan omöjligt att få nån annan vald
– så återstående kandidater tar bort så många av Trumps delegater som möjligt genom att bli kvar. Problemet med den strategin är ändå att de allra flesta delstater som nu återstår är s.k. Winner Takes All – dvs segraren i primärvalet får alla delegater.

Donald Trump har visat sig vara en mästare på stora kampanjevenemang som verkar improviserade och där det mesta kan hända. Han har lyckats involvera nya väljare, och röstningsprocenten i flera av primärvalen har varit betydligt större än vanligt. Det är något politiska strateger drömmer om – att få in nya väljare som helt ändrar utgångsläget. Nackdelen är den här kontexten är förstås den att dessa nya väljare är helt fast i Trumps person och inte väljare republikanerna kan lita på i övrigt. Sakfrågor bekommer inte heller Trumps väljare, sedan jag senast skrev har Trump har lyckats med konststycket att säga goda saker om Planned Parenthood (en organisation som mest sysslar med upplysning och rådgivning, men som också genomför det stora flertalet av alla aborter i USA, och som man ”måste” vara benhårt emot som republikan), att skylla 9/11 på president Bush och förstås att öppet gräla med påven. Inget verkar bekomma Trumps väljare, och det är förstås också oroväckande för de ideologiska republikaner som vill se en politik som avspeglar deras värderingar.

Det blir alltså ett spännande primärval trots att utgången verkar klar.


Den spänning som såg ut att bli olidlig också på den demokratiska sidan kom ändå av sig när Hillary Clinton lyckades besegra senator Bernie Sanders i nomineringsmötet i Nevada. Nu flyttar demokraternas kampanjen mot ett, för Clinton, tryggt South Carolina där hennes följande seger torde vara klar. Uppförsbacken för Sanders är väldigt stor, bedömningen är att han borde ha vunnit Nevada för att få det momentum som skulle krävas för en fullständigt otippad seger i South Carolina. Nu ser det ut som att Clinton-maskinen ångar på och Sanders blir en god tvåa.

Clintons problem med sanningen är ändå uppenbar och kan ännu ställa till det för henne. Två färska exempel är konststycket att misslyckas att tydligt svara ja svara på frågan ”lovar du att aldrig ljuga” som hon fick i en TV intervju nyligen och det faktum att hon tycks ändra förutsättningarna för att inte  ge ut texten till de 12 tal hon hållit på Wall Street 2013-2015 (och fått 2,9 miljoner USD betalt för) - tal där hon anklagas för att för fram en helt annan agenda än den hon vill påskina att hon står för nu. Det här bör ju spela Sanders i händerna, som aldrig hållit tal av den här kalibern och som står för en tydlig amerikansk vänsterideologi som verkar passa som hand i handske i det ekonomiska läge landet befinner sig i.


Det är lite ironiskt att de vanligtvis så välorgansiserade republikanerna som brukar välja den som etablissemanget valt ut nu är helt ute och yrar, medan demokraterna, som har rykte om sig att vara oorgansierade och kaotiska, nu väljer den som etablissemanget har valt ut i förväg.

Men ännu hinner mycket hända innan juli då kandidaterna formellt utses. Och tur är väl det. Trots att Trump druckit öl i Finström känns han ändå inte som president-material.

 

Andreas Elfving, SFP:s politiska sekreterare